VerktygslådaAndra språk
|
Mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna (förkortas MR) är en del av folkrätten och övrig internationell rätt, och preciseras i olika internationella överenskommelser. Dessa rättigheter reglerar relationen mellan statsmakten och individen och fastställer samtidigt vissa skyldigheter som staten har gentemot individen. Den äldsta kända kodifieringen av de mänskliga rättigheterna är Kyros cylinder. De mänskliga rättigheterna anses vara universella, vilket innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. De gäller för var och en, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning eller social ställning. De slår också fast att alla människor är födda fria, är lika i värde och har samma rättigheter. Endast de rättigheter som skyddas i den primära folkrätten kan dock upprätthållas i juridisk mening, oavsett viss stats anslutning till berörda internationella överenskommelser. De mänskliga rättigheterna preciseras alltså i olika internationella överenskommelser. Bland dessa överenskommelser kan man skilja mellan konventioner och protokoll, som blir bindande i.o.m. att staterna uttryckligen förklarar sig bundna av dem, och förklaringar och deklarationer som utgör politiska förpliktelser.
[redigera] Universella konventionerEfter andra världskriget har olika dokument arbetats fram inom ramen för Förenta Nationernas stadgar som behandlar de mänskliga rättigheterna. De grundläggande internationella konventionerna är
Texten till deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, med Eleanor Roosevelt som ordförande. Den 10 december 1948 antogs den av generalförsamlingen med 48 röster för, 0 emot, och 8 blanka, däribland Sydafrika, Sovjetunionen och övriga länder i östblocket. [redigera] Internationella konventioner
[redigera] Kategorisering av de mänskliga rättigheternaUnder Världskonferensen i Teheran 1968 fastslogs att de mänskliga rättigheterna och friheterna är odelbara och avhängiga varandra. Olika stater har emellertid sedan de ratificerat dem uttryckt kritik för att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna utvecklats till ambitioner snarare än grundläggande, universella rättigheter. 1941 formulerade president Roosevelt fyra friheter (The Four Freedoms) som var hans vision om världen efter andra världskriget: frihet att tala och uttrycka sig över hela världen, frihet att tillbedja Gud på sitt eget sätt över hela världen, frihet från armod (want), och frihet från rädsla. I synnerhet de två sista friheterna brukar framhållas som beskrivning av de mänskliga rättigheterna, då de anses inbegripa de två förra. Olika kategoriseringar kan göras av de mänskliga rättigheterna, men detta görs alltid utan att dessa rättigheter graderas inbördes: Rättigheterna gäller varje individs rätt till ett drägligt liv, rätt till sina innersta tankar, skydd för familjen, frihet från tortyr och slaveri, rätt till utbildning och rätt till yttrandefrihet och deltagande i landets styrelse. Emellertid preciseras de mänskliga rättigheterna i detalj av en lång rad dokument. För att få en överblick över dessa kan till exempel följande kategorier av rättigheter urskiljas:
[redigera] Skillnader mellan olika deklarationer och konventionerTrots att de mänskliga rättigheterna är universella, har dess konventioner formulerats olika, varför det ibland uppstått konflikter i tolkningen. Europakonventionen och den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, utgår huvudsakligen från individens rätt, och har sin idéhistoriska upprinnelse i humanismen, den västerländska debatten om naturrätten och upplysningens idédebatt. Vad beträffar den afrikanska stadgan om de mänskliga rättigheterna, och även generellt i u-länder och i totalitära stater, däribland Kina, har de mänskliga rättigheterna delvis kollektiva formuleringar, och betonar även folkets rätt till utveckling, men också individers skyldigheter. Under världskonferensen i Wien 1993 uppenbarades tolkningsolikheterna även så tillvida att bland annat Kina och Pakistan menade att de mänskliga rättigheterna är varje stats angelägenhet, och att FN inte har rätt att kontrollera att staterna efterlever dem. I samband med detta enades konferensen om en deklaration som slog fast att världssamfundet har en universell kontrollfunktion och ska se till att de mänskliga rättigheterna efterlevs. För detta instiftades samma år en högkommissarie för mänskliga rättigheter. Högkommissarien är placerad i Genève och är tillika chef för centret för de mänskliga rättigheterna. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kan betraktas som internationell lag genom praxis (international costumary law), även om den inte till formen är juridiskt bindande. [redigera] Se även[redigera] Externa länkar
[redigera] Referenser
|