Acceptera
Från vänster: Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl, Wolter Gahn och konsthistorikern Gregor Paulsson.
Debattboken “acceptera” var en propagandaskrift för funktionalismens idéer, som gick ut på att den nya tidens formspråk, alltså funktionalismen, måste accepteras. Boken utkom 1931, och en nyutgåva kom 1980.
Innehåll |
[redigera] Författarna
Författarna var Svenska Slöjdföreningens direktör Gregor Paulsson och arkitekterna Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn. Samtliga hade varit aktiva i Stockholmsutställningen 1930, som allmänt räknas som funktionalismens genombrott i Sverige. I sin bok "acceptera" skrev de inte bara om arkitektur, bostadsfrågor och stadsplanering utan även om funktionalism som en livsåskådning. Vem av dessa sex författare som skrivit vad är okänt, förmodligen är det ett lappverk, där alla författare bidrog till de olika kapitlen tillsammans[1]. Den radikalaste bland de fem arkitekterna var säkerligen Uno Åhrén som hade tagit stort intryck av Le Corbusier, den liberalaste var Gunnar Asplund och den som ivrade mest för standardiseringen av byggnadsdelar var Gregor Paulsson. Så är det inte förvånansvärt att boken innehåller en del inkonsekventa slutsatser, se mer under kapitel "Kommentar".
[redigera] Boken
Omslagets text och inledningen i boken började med följande ord:
| ” | “Acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt. Vi kan inte heller hoppar förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid. Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den. Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål[2].” | ” |
Det gamla skönhetsbegreppet med “påklistrade” och “oärliga” detaljer var ett hinder i strävan att minimera byggkostnader. Att döljer en modern konstruktion bakom en historisk form är falsk, enligt dem. “Maskinkulturen erövrar oemotståndlig världen, medan kampen för det sköna förlorar sig själv i verklighetsfrämmande esteticism”, menade de [3]. Det funktionella är automatiskt även det sköna.
Även familjen höll på att förändras, allt fler kvinnor skulle förvärvsarbeta, medan barnen skulle tillbringa dagarna på daghem och i skolor. Därför passade den konventionella bostaden inte längre. Särskild köken kunde göras mindre, menade författarna i “acceptera”, eftersom nya köksmaskiner och halvfabrikat skulle förenkla matlagningen. Man propagerade också för så kallade “familjehotell”, alltså kollektivhus och för byggstandardisering som ett medel att nedbringa produktionskostnaderna för bostäder[4].
[redigera] Kommentar
Det radikala i “acceptera” var den fullständiga historielösheten som ideal. Historien hade överhuvudtaget inte längre något att lära, tvärtom, den var ett hinder och en belastning. Författarnas inställning till funktionalism var inte någon tillfällig smakförändring utan en frigörelseprocess, lika omvälvande som vetenskapens frigörelse från religionen[5]. I delvis polemiska ordalag häcklas några specifiska byggnader, exempelvis Göteborgs konstmuseum och Stockholms stadshus, som “låtsas” att ha ett historisk förflutet. Stockholms Stadsbibliotek (ritat av medförfattaren Gunnar Asplund) betecknas som "...en mycket demokratisk institution, (som) har den yttre formen av ett antikt kastell...".
Trots skriftens hårda angrepp på 1920-talsklassicismen och trots det radikala uppbrotter från det gamla, framförs samtidigt en bild av kontinuitet. Stilriktningar som nationalromantiken och tjugotalsklassicism var viktiga vägberedare för funktionalism, menade författarna. I boken ges alltså, trots historielösheten som det stora idealet, en betydelsefull nyansering och möjligtvis stod Gunnar Asplund bakom dessa liberala ord[6].
[redigera] Se även
[redigera] Noter
- ^ Den moderna staden tar form, sida 463
- ^ Södra Ängby, den vita staden, sida 8
- ^ Den moderna staden tar form, sida 464
- ^ Den vita staden, Hammarbyhöjden under 50 år, sida 39
- ^ Den moderna staden tar form, sida 465
- ^ Den moderna staden tar form, sida 470
[redigera] Litteratur
- Eva Eriksson,Den moderna staden tar form. Arkitektur och debatt 1910-1935. Ordfront 2001
- Ulrika Sax, Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år. Stockholms stad 1989
[redigera] Se även
- Kris i befolkningsfrågan debattbok av Alva och Gunnar Myrdal
